Eller som vi här i Sverige kanske känner till den som: Fula, Skitiga & Elaka.

Såg denna för första gången idag (jo, så är det... tro det eller ej) efter att många har talat om för mig att detta är film som man bara måste ha sett. Så ja, nu har alltså jag också sett den.
  Och den första tanken som dök upp i skallen på mig när eftertexterna började rulla, och som säkerligen många andra tänkt, var "och jag som trodde att man familj var sjuk". Till och med familjen Sawyer i Motorsågsmassakern framstår nästa som söta och mer gästvänliga än Giacinto Mazzatella och hans arvtagare (<---- ironi för er som sett den).

Men förutom att det var en av de knäppaste filmer jag sett så var den riktigt bra. Jag tyckte om fotot, hur den var filmad (men kan inte riktigt svara på varför) och så var hela setdekoren uppe på och runt om "soptippen" där familjen bodde riktigt snygg - om man nu ska våga sig påstå att en sopptipp är något vackert att skåda. Äh, jag vet inte riktigt vad det är jag försöka säga här. Filmen tilltalade mig helt enkelt.
  Och även om jag vanligtvis brukar ha lite svårt med att se på filmer där man talar italienska (eller andra europeiska språk - speciellt franska) så fann jag verkligen inte några som helst problem med det denna gång.

Så nu är det väll upp till mig att göra, så som många andra gjort för mig, och rekommendera denna film vidare till alla er som ännu inte har sett den. Något kort om handlingen hoppar jag därför över, för jag tycker att man själv ska få sin uppfattning om denna sjuka familj.