Låt mig börja med att säga (skriva) såhär... jag har aldrig varit förtjust i Ben Stiller, men med denna film så fick han mig att ändra min uppfattning om honom. Jag är faktiskt villig att hålla med många andra om att detta är hans utan tvekan bästa rollprestation hittills i hans snart trettioåriga karriär. Det kanske till med är så att det kan bli hans livs bästa roll någonsin. Det skulle inte förvåna mig i sådana fall. Han är helt enkelt lysande i denna film. Fantastisk, om man ska citera mig.



Filmer, som är regisserad av Noah Baumbach och skriven tillsammans med skådespelerskan och dåvarande fru Jennifer Jason Leigh, handlar om Roger Greenberg (då spelad av Stiller förstås), en 40-årig snickare - föredetta musiker - som försöker få ordning på sitt liv igen efter ett nervöst sammanbrott. Han har suttit inne på mentalsjukhus, men blir utsläppt och flyger från New York till Los Angeles för att ta hand om sin brors och dennes familjs hus, samt deras hund, medan dem är bortresta.
  Väl i Los Angeles träffar han Florence (spelad av Greta Gerwig - från bland annat The House Of The Devil), hans brors personliga assistent, och dessa två fattar genast tycke för varanda, även om Greenberg kanske har lite svårt att medge detta.
  Hans neurotiska beteenden ställer lätt till problem och gör det svårt för honom att acceptera nuet, då han gärna lever lite för mycket i det förflutna. Och samtidigt som han ska ta hand om huset och hunden, ge Florence en chans, så måste han även ta tag i sig själv och försöka hitta sin väg i livet.

Det var i alla fall så jag tolkade denna film, vilken jag starkt rekommenderar till alla som inte har sett den.



      

Såg nyss på denna och kände direkt att jag var tvungen att skriva något. Fast ärligt talat så vet jag inte riktigt vad.

Filmen var riktigt bra, dock riktigt hemsk på samma gång, men med fantastiska skådespelarinsatser. Den handlar om några drogmissbrukare och deras vardag, vad det är som driver dem till missbruka och hur långt dem är beredda att gå för att få i sig ännu en hit.

Nu har jag ingen aning om vad jag ska skriva om den. Jag är fortfarande en aning nollställd såhär efter. Det är definitivt en film som kommer att hamna en samlingen. Det är en sak som är säker. Vem vet, det kanske blir ett lite bättre inlägg om den då.

En av mina (det vill säga, en av många) favoritregissörer: David Cronenberg, fyller 68 år idag och detta måste ju självklart firas här på The Movie Dungeon.
  Så det blir antagligen till att titta på någon av mina favoritrullar av honom, eXistenZ eller Naked Lunch (eller kanske rent av båda två). Ska även försöka intala min kära hustru att detta är ett måste idag så att även hon blir tvungen att delta i firandet. Om hon inte är så värst samarbetsvillig kan jag ju alltid försöka muta henne med glass. Det är fungerat förut så det ska nog inte vara några problem den här gången också.

Och självklart så tycker jag att om man inte har sett något av Cronenberg så borde man se allt, för varje film är en fröjd för sig. Mästerverk om man frågar mig. Listan är lång och därför skrivs den inte här. Sök bara efter honom på The Internet Movie Database.

Födelsedagsbarnet har förutom regisserat och skrivit filmer även medverkat i en del som skådespelare. Några av dessa som bör ta sig en närmare titt på (då enbart i syfte av hans medverkan) är Night Breed, Jason X, Bakom stängda dörrar och Resurrection.

Ett stort grattis. Hipp, hipp... hurra, hurra, hurraaa!



      

Eller som vi här i Sverige kanske känner till den som: Fula, Skitiga & Elaka.

Såg denna för första gången idag (jo, så är det... tro det eller ej) efter att många har talat om för mig att detta är film som man bara måste ha sett. Så ja, nu har alltså jag också sett den.
  Och den första tanken som dök upp i skallen på mig när eftertexterna började rulla, och som säkerligen många andra tänkt, var "och jag som trodde att man familj var sjuk". Till och med familjen Sawyer i Motorsågsmassakern framstår nästa som söta och mer gästvänliga än Giacinto Mazzatella och hans arvtagare (<---- ironi för er som sett den).

Men förutom att det var en av de knäppaste filmer jag sett så var den riktigt bra. Jag tyckte om fotot, hur den var filmad (men kan inte riktigt svara på varför) och så var hela setdekoren uppe på och runt om "soptippen" där familjen bodde riktigt snygg - om man nu ska våga sig påstå att en sopptipp är något vackert att skåda. Äh, jag vet inte riktigt vad det är jag försöka säga här. Filmen tilltalade mig helt enkelt.
  Och även om jag vanligtvis brukar ha lite svårt med att se på filmer där man talar italienska (eller andra europeiska språk - speciellt franska) så fann jag verkligen inte några som helst problem med det denna gång.

Så nu är det väll upp till mig att göra, så som många andra gjort för mig, och rekommendera denna film vidare till alla er som ännu inte har sett den. Något kort om handlingen hoppar jag därför över, för jag tycker att man själv ska få sin uppfattning om denna sjuka familj.



      

Kanske inte vad man direkt förknippar med en matinéfilm, men detta var vad jag började denna dag med. Jag klev upp klockan åtta - alldeles för tidigt för en söndagsmorgon - och såg på Dario Argentos Profondo Rosso (även känd som Deep Red).
  Måste påpeka att jag såg på den "sällsynta" exportversionen, redigerad av Argento själv, vilken är den version av filmen som många anser är den bästa versionen. Jag har även sett Director's Cut-versionen, men det var ett tag sen så jag kommer inte riktigt ihåg skillnaden - förutom att den var lite längre.

Filmen börjar (nästan i alla fall) med att vi får se Helga Ulmann, ett medium med telepatisk förmåga som inser att en mördare befinner sig i publiken under ett seminarium. Hon blir strax därefter mördad och en pianolärare, spelad av David Hemmings, blir vittne till mordet. Och han beslutar sig för att på egen hand lösa fallet och ta reda på vem mördaren är.



Jag tyckte att denna film var riktigt bra och om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt inte har sett så många av Argentos filmen tidigare (förutom då Suspiria och någon annan som jag inte kommer ihåg namnet på, men även dem fann jag sevärda).
  En sak som jag verkligen tyckte om med Profondo Rosso var tavlorna i Helga Ulmanns lägenhet. De såg ut som något jag inte skulle ha något emot att ha på väggarna hemma.



      

Har nu till slut även sett denna. Det var nämligen den enda av alla Motorsågsmassakern-filmerna jag inte hade sett. Och ja, vad ska man säga? Jag hade tänkt försöka ge mig på ett utlåtande, men det är svårt. Mycket svårt. Jag vet som inte riktigt vart man ska börja. Det är många tankar i luften. En av dem är i alla fall säker och det är att jag, precis som med de andra filmerna i serien, älskar denna. Så är det bara. Jag kan inte hjälpa det.
  Alla har de sin egen sjuka lilla twist som bara får mig att bli stormförtjust. Och alla dessa sjuka karaktärer är som grädden på moset.
  Viggo Mortensen är (i brist på bättre ord) - fenomenal. Vilket han ioförsig är i det mesta han gör.

Nu vet jag med säkerhet att det finns många därute i världen som inte kommer att dela min åsikt om just denna film, eller en massa andra filmer för den delen, men det gör mig inget. Så länge jag är nöjd så är väll det bra.

Handlingen tänker jag inte ens gå in på, då alla dessa filmer (Motorsågsmassakern, alltså) i grund och botten har samma story. Fast det enda som skiljer dem åt är det verkar som om varje ny familj bara blir sjukare och sjukare, Även om jag föredrar den första Leatherface spelad av Gunnar Hansen.



      

Har ikväll tittat på denna film, vilket är den första i en trilogyserie kallad The Night Chronicles producerad av M. Night Shyamalan (vanligtvis regissören bakom filmer som Signs och Sjätte Sinnet). Och jag måste såhär på en gång säga - jag menar skriva - att jag tyckte att den här var riktigt spännande.

Som filmaffischen säger: Fem personer fångade. En av dem är inte vad denna verkar.
  Och det säger ju ganska mycket om filmen. Dem fastnar och medans en polis, några säkerhetsvakter, brandmän, med flera försöker få upp hissen dör de instängda en efter en. De, som då till en början är fem stycken, börjar under "stress" anklaga varandra och det ena slutar i det andra, osv. En av säkerhetsvakterna tar slutsatsen att en av personerna i hissen är Djävulen.



Från början när jag såg trailern så trodde jag nästan att hela filmen enbart skulle utspela sig i hissen, men så vart det ju inte. Fast det spelar dock inte någon roll, då jag tycker att det i slutändan var en hyffsat bra film. Och självklart så rekommenderar jag den till alla som inte har sett, men som funderat  på att göra det.



      

Köpte en "box" med alla fyra filmerna för ett litet tag sedan, men har inte riktigt haft tid att se på dem förens nu i helgen och ska därför försöka ge mig på ett litet utlåtande angåend dessa.

Jag kommer bara ihåg att jag hade sett trean sedan tidigare och den var väll mer eller mindre så som jag mindes den.

Hur som helst... om du gillar humoristisk, smått löjlig, monsterskräck/sci-fi så är dessa filmer något för dig. Även jag är sådan som faktiskt kan tycka att denna typ av filmer kan vara underhållande.

Denna filmserie, likt så många andra, följer trenden att efter ju fler uppföljare som görs så blir de bara ännu mera löjligare och det känns som om det hela blir lite av en parodi på sig själv. Fast missförstå mig inte, tro inte att jag sågar filmerna bara för det. Nej, nej. På något kan jag faktiskt tycka att det är lite av charmen. Och tvåan är den delen som lyckas, i mitt tycke, bäst med detta.
  Det är även denna del som jag härmed kan säga är min favorit av alla fyra. Sedan så kommer den första och därefter trean och sist fyran.

Jag tänker inte gå in något vidare på handlingen för var och en av filmerna. Förutom det så kan jag väll säga att håriga små rymdvarelser tar sig till planeten jorden för att göra det dem tycker bäst om, nämligen att äta.



      

ps. En rolig fakta: en ung Leonardo DiCaprio gör sin första filmroll i den tredje filmen.