Familjen Jones har allt den amerikanska drömmen kan erbjuda. De är framgångsrika och bor i ett stort hus - med den senaste inredningen och det största inom elektroniken - i ett tjusigt villaområde. De ser alltid snygga ut - i de dyraste kläderna och associarerna av de rätta märkena. Vilket får alla grannar att vilja vara precis som dem.



Det finns bara en liten hake och den är att familjen Jones inte är någon riktigt familj, utan i själva verket anställda reklampelare som får betalt för att få alla i deras omgivning att köpa vad det än är dem exponerar. Och allting ser ut att börja bra när de flyttar in i ett nytt villaområde, men även en låtsasfamilj kan ha sin beskärda del av problem.

Familjen Jones spelas av David Duchovny, Demi Moore, Amber Heard och Ben Hollingsworth, och jag måste säga att jag verkligen tycker att detta var en mycket sevärd film.



      

Såg på denna först igår, även om den nu har funnits ute ett bra tag.
  Hur som helst så tyckte jag att den var riktigt bra - trots de alldeles för uppenbara planteringarna som redan började dyka upp efter bara några minuter in i i filmen. Jag tänker dock inte tala om vilka... de får ni helt enkelt lista ut själva. Man vill ju som inte förstöra spänningen för de peroner som faktiskt inte lägger märke till sådana saker.

Det var även riktigt kul att se Martin Scorsese regissera en lite annorlunda historia, om man nu jämför med vad han vanligtvis brukar göra för typ filmer.

Kort handling: En kriminalkommissarie skickas för att utreda ett fall med en försvunnen patient från ett mentalsjukhus beläget på ön Shutter Island. Kommissarien misstänker att saker och ting inte riktigt är som det sägs där, varpå en hel del underliga saker börja hända.

Rollistan innehåller många stora namn: Leonardo DiCaprio (i huvudrollen), Ben Kingsley, Mark Ruffalo, Michelle Williams, Elias Koteas, Jackie Earle Haley, Ted Levine och ingen mindre än våran egen Max von Sydow.

Se den om ni ännu inte har gjort det. Den rekommenderas.



      

Ibland så tycker jag om att se på dokumentärer, då speciellt i synnerhet om de handlar om personer (musiker, författare, skådespelare) eller ämnen/händelser som jag, kort sagt, gillar.

En del av dessa dokumentärer kan jag av någon underlig anledning finna tilldragande (ej på ett sexuellt sätt, för er som kanske nu läser det så). Nej, inte alls. Och detta är ytterst viktigt att det inte misstolkas, för jag vill ju inte framstå som en äcklig och pervers person.
  Jag tycker nämligen att detta är viktigt att nämna, då en del av dessa dokumentärer faktiskt kan framstå som riktigt hemska och morbida i andras ögon. Och tro mig... det tycker jag också att de gör, men det är just det som fascinerar mig.

Jag har nämligen alltid varit intresserad av sådana saker som "normala" människor anser motbjudande. Jag finner det extremt spännande att få reda på varför vissa personer agerar som de gör, vad det är som driver dessa till deras handlingar, osv. För att förenkla det hela skulle man ju faktiskt kunna säga att jag tycker det är fängslande med människors psykologi.
  Vem vet... jag kanske skulle ha blivit doktor i alla fall.

Nej, nu ska jag inte gå in något mer på med att försöka förklara varför jag dras till sådana saker. Jag gillar helt enkelt mörka ämnen. Punk slut.

Nu till dokumentärerna jag vill se. Först ut är två stycken om fängelseliv på ett eller annat sett. Den ena är Champion, som handlar om skådespelaren Danny Trejos liv bakom galler och varför han satt inlåst på vartenda fängelse i hela Kalifornien. Och den andra är Turned Out: Sexual Assault Behind Bars, som handlar om män som blir våldtagna av andra män i just fängelsen - vilket är över 20 procent i bara USA. Filmen är dessutom berättad av Danny Trejo.



Efter det så vill jag även se dokumentären om Lemmy Kilmister från Motörhead - som kort och gott bara heter Lemmy. Fast jag kan erkänna på en gång att jag faktiskt aldrig har varit något superfan av just det bandet, men när jag såg trailern för denna så vart jag mer än taggad. Det känns som om den kan göra samma sak som Some Kind of Monster gjorde för ej Metallica-fans som för ej Motörhead-fans. Garanterat. Och så självklart så måste jag se den nya dokumentären om en av mina favoritförfattare, den legendariska William S. Burroughs. Namnet på den är William S. Burroughs: A Man Within.



Burroughs är allmänt känd som författaren till en av världens mest bannlysta och kultförklarade böcker, Naked Lunch, samt för att ha skjutit sin fru Joan Vollmer.

 Enligt historien så skulle paret (som var kraftigt berusade) sälja en pistol, men affären blev aldrig av då köparen inte dök upp på den plats man hade bestämt - vilket var i en väns lägenhet. Vollmer hade då envisats om att Burroughs skulle visa sin skjutskicklighet och ställde då ett dricksglas uppe på huvudet, varpå Burroughs siktade mot sin fru och sköt henne i pannan.

En annan dokumentär som jag kan rekommendera, som jag såg för lite över ett år sedan, är The Bridge. Den handlar om Golden Gate-bron i San Fransisco och hur det är den mest besökta plats där människor väljer att ta sitt eget liv. Filmen består mestadels av material med intervjuer av både närstående personer till en del av de som valt att hoppa från bron och med några av de personer som mirakulöst överlevt. Man har även tagit med autentiska videoklipp, på några av självmordshopparna (självklart då med tillstånd utav de närstående). Dessa är filmade med "hjälp" av de flertalet övervakningskameror uppsatta runt om bron.

Jaha, då vet ni vad det är för typ av dokumentärer jag tycker om...



      

Har nyss sett på denna fantastiskt underbara, både humoristiska och stundtals dramatiska, film i vilken några av rollerna, de större rättare sagt, görs av Jeff Daniels, Emma Stone, Ryan Reynolds och Lisa Kudrow - vilka alla gör lysande insatser. Även Macaulay Culkins kanske mindre kända lillebror Kieren Culkin gör en bra och inte minst sagt "oväntad" roll.

Jeff Daniels spelar Richard, en misslyckad författare - vars enda roman inte sålt ett enda exemplar och som ingen ens verkar ha läst - som blir skickad iväg av sin fru (Kudrow) för att börja skriva på sin andra bok. Det blir dock inte riktigt så som han har tänkt sig, trots viss hjälp av sin låtsaskompis Captain Excellent (spelad av en lysande Ryan Reynolds - i blå och röd superhjältedräkt alá Stålmannen). Och så möter Richard den 17-åriga Abby (Emma Stone), en flicka med ett tragiskt förslutet, men en annorlunda vänskap uppstår mellan dessa.



Detta är en film som berör ämnen som ensamhet, utanförskap, vänskap och rädslan för att växa upp. Det var i alla fall vad jag tyckte att den handlade om. Sedan kanske någon annan tycker något helt annat.

Den var hur som helst sevärd och jag rekommenderar den till alla som ännu inte har sett den.



      
ps. Andra filmer med dessa skådespelarna jag rekommenderar är:

Jeff Daniels
Imse vimse spindel - Arachnophobie
Away We Go
It's the Rage
The Squid and the Whale

Ryan Reynolds
Buried
The Amityville Horror
Fireflies in the Garden

Emma Stone
Zombieland

Jag och frugan lånade denna (och några till) filmer från biblioteket i veckan. Och det var faktiskt en rätt så underhållande film måste jag medge. Kanske inte något för alla, men för en del...



En rad kvinnor - en porrstjärna, en flygvärdinna, en psykolog, en bartender, med fleras - öden flätas samman på ett minst sagt tragikomiskt sett. En sorts svart humor som verkligen föll mig i smaken. Jag gillar nämligen sådana här sortens filmer.

Både större och mindre namn (som t.ex. Carla Gugino, Connie Britton, Joseph Gordon-Levitt, Josh Brolin och Simon Baker) turas om med att leverera både roliga såväl allvarliga repliker.

Så om man gillar denna typ av filmer kan jag med ganska stor säkerhet rekommendera denna också. Uppföljaren Elektra Luxx - vilket är namnet på en av karaktärerna - utspelar sig strax efter denna och den måste jag nog också ta mig en titt på fort den kommer ut.



      

Detta är det mest tråkiga man kan läsa som lagerstatus när man har kommit på en film som man verkligen vill ha. Det är så typiskt. Och tro mig... det har hänt väldigt många gånger för min del.

Det var en (eller flera) film/filmer som man kommer ihåg att man såg någon gång för sådär ett ex antal år sedan, och så vill man självklart ha den på DVD - då ens gamla VHS-kopia inte längre är i funktionellt bruk - men så hittar man den inte på DVD någonstans. Man blir frustrerad. Inte? Det kan i alla fall jag bli. Jaja, kalla mig nörd om ni vill. Det är något jag kan stå för att jag är.

Hur som helst.

Sedan så går det ett tag och man glömmer av någon anledning bort den där filmen (när man i flera år förgäves har rotat runt bland alla tänkbara affärer som man i hopp trott kunnats tänka sig haft den till salu). Men en vacker dag så kommer man ihåg den igen och då får man den brighta idéen att man kanske borde kolla om den möjligen finns på någon internetbutik. Sagt och gjort.
  Men... och jag menar verkligen MEN. Då möts man av ännu ett "hinder". Utgått! Går ej längre att köpa. Det är fanimig en tagedi. Det som kändes som ens sista utväg var även det en lönlös återvändsgränd.

Så efter att ha slitit sig lite mera tunnhårig, slängt ur sig en hel hög med svordommar och förbannelser över filmindistrin för att de inte längre ger ut den film som man vill ha, börjar man sakta men säkert inse att man aldrig kommer att få den där filmen i sin samling. Så är det bara. Man får helt enkelt nöja sig med de närmare 1000 filmer som man redan har.
  Men jag vill ju ha just den där.
  Ja, men nu får du den inte.
  Okej då.

Och sedan när man väl har funnit sig i situationen, när filmen inte ens är ett blott minne (utan helt och hållet bortglömd - igen), och man är ute och storhandlar, och man går där bland gångarna och plockar på sig utav kattmat och knäckebröd. Ja, just då. När man för en gångs skull har lovat sig själv att denna gång bara handla det som står på inköpslistan och inte några som helst impulsköp (dessa impulsköp menas alltid med ett gäng DVD-filmer). Det är självklart då, precis vid mejeridisken, som man nästan krockar med något och man tvingas slita sin blick från kundvagnen och varorna som man prickar av på listan.
  Och vad är det då man krockar med om inte lågprislådan med film. Och inte nog med det, så till ens största förtjusan, vad är det man ser som ligger där i högst upp i den där lådan, intill en nedsatt Beck-rulle och någon sliskig romantiskt komedi med Jason Biggs och Freddie Prinze Jr?

Jo, tamigfan! Det är ju den där filmen som man i över tio års tid sökt efter. Och så extremt exalterad som jag blir ger jag ifrån mig ett litet glädjetjut (som i tanken inte var menad att vara så hög), men som skrämmer till paret som redan står där och tittar i lådan.
  Och på mindre av bråkdelen av en sekund rycker jag åt mig filmen och rusan snabbt till min fru. Hon blir lika glad hon. Och så av någon underlig anledning glöms regeln om att bara handla det som står på inköpslistan bort. Men vafan, som Johan Falk, skulle ha sagt. Så vi passade på och köpte två stycken.

Och nu vill säkert veta vilken film detta handlar om?
Jo, det är nämligen Resurrection med Christopher Lambert. En thriller i samma anda som Se7en, I Samlarens Spår och lite Saw.
Här nedan är en bild på omslaget, följt av trailern.





Och den kosta bara den sjukt billiga summan... [trummvirvel] ...håll i er. Hela 19,50:-
Så det vart dessutom ett riktigt fynd.
Och är jag glad över detta. Det kan ni ge er fan på.



      

Jag såg att placebohoe.blogg.se hade skrivit om denna. Och den verkade riktigt intressant, så jag spanade in trailern. Wow. Jag blev förälskad vid första ögonkastet av den. Precis i min smak. Denna måste bara införskaffas till samlingen.

Här kan ni se trailern själva.

Nicholas Sparks, omnämnd som vår tids Shakespeare, är mannen bakom en hel rad storsäljande böcker som i sin tur har stått som förlagor åt en hel rad stora filmer.

Jag och min fru började denna vecka, igår måndag, med att se på en av alla dessa. Nämligen Dear John (med Channing Tatum och Amanda Seyfried i huvudrollerna). Filmen är regisserad av Lasse Hallström, svensken bakom filmer som bland annat: Mitt liv som hund, Ciderhusreglerna, Gilbert Grape och Chocolat, samt många fler.

Och ikväll, tisdag, så har vi sett på ännu en Nicholas Sparks-filmatisering... A Walk To Remember, i vilken Mandy Moore gör en av sina första filmroller. Hennes manliga motspelare görs av Shane West.

Då Sparks romaner till största del är historier om kärlek, förälskelse, trohet och tragedi, så blir även filmerna i samma anda - romantiska draman med starka historier. Och detta är något som han verkligen är bra på att skriva. Det finns det absolut ingen tvekan om. För om man kan se dessa filmer (eller läsa böckerna) utan att fälla åtminstone en enda liten tår... ja, då vet jag inte om man är mänsklig eller inte.

Hur som helst. Det känns lite som om detta är början på en temavecka, så därför fortsätter vi imorgon med att titta på The Notebook (med Ryan Gosling och Rachel McAdams) - även den baserad på en roman av Nicholas Sparks.

Och det är faktiskt de enda Sparks-filmatiseringar vi har här hemma, så vi får se vad vi hittar på de resterande dagarna av veckan.

ps. En minneslista över fler Sparks-filmer som borde införskaffas:

Message In A Bottle (Kärleksbrev)
Nights In Rodanthe (Nätterna vid havet)
The Last Song

Inte ordagrant kanske, men ändå.

Jag beställde den något kultförklarade svenska splatterrullen Evil Ed i lördags (i vilken bland annat Fylking är med i) och idag så låg den i vårat postfack.

Det ska verkligen bli roligt att se denna film igen, då det var eviheter sedan jag såg den sist. Det måste faktiskt ha varit någon gång runt 1995 när den först släpptes.

Det mest roliga med denna film (som jag kommer ihåg) är ju att alla skådespelare, som är svenska, talar engelska - mer eller mindre i alla fall. Detta gör att filmen blir hur cheesy som helst och vilket jag själv tycker gör den sevärd, då jag anser att det är en viktig "ingrediens" när det kommer till just splatterfilm. De ska helt enkelt inte tas allt för seriöst.

Och nu kanske en del inte kommer att hålla med mig, men om man till exempel gillar Peter Jacksons fantastiska splatterfilmer, Braindead och Bad Taste, så kommer man garanterat gilla denna. För mig så är dessa lugnt i samma klass.

En tråkig sak dock med denna DVD var att den kom i ett sådant där slimcase, vilket jag inte är så förtjust i, men för tio kronor så är det ett mindre bekymmer. Det viktiga är ju trots allt själva filmen, som jag faktiskt har letat efter ett bra tag, men aldrig lyckats hittat förens nu. Förmodligen har jag väll sökt på fel platser. Strunt samma. Jag är glad över att jag till sist äntligen har den i min samling.



Så om ni gillar splatterfilm och inte har sett denna, då är det ett måste.